Till och från medan barnen har växt, de är 6 och 8 nu, har jag försökt introducera dem till klassisk musik och opera. Bland annat har vi tillsammans tittat på stora delar av Bergmans uppsättning av Trollflöjten. Stackars barn! Jag har berättat handlingen i librettot så spännande som jag förmår, utan att det väckt något större intresse. De kommer i varje fall i håg Papageno. Fråga inte vad jag vill åstadkomma, för jag vet inte... I varje fall, för några månader sedan tyckte jag att det var dags för Prokofiev, Kärleken till de tre apelsinerna. Något oväntat hände. Eftersom jag är populärkulturell i meningen att jag uppskattar hitsen inom kulturen bäst, väntade jag mig att de skulle gilla marschen. Till min förvåning var det något dissonant spår längre fram på skivan som fastnade. Föreställ Er en 15 mil lång resa i bil där barnen begär att man ska spela samma, 23 sekunder långa, gnissliga stycke, om och om igen. Att vara förälder innebär en konstant övning i att koppla i och ur våra sinnen.
